Det har gått några dagar sedan jag miste min pappa.

Pappa 17 år

Pappa 17 år

Det känns overkligt och som om han ringer snart. Jag vet ju att han är på andra sidan men ändå.

Jag såg pappa gå in i ljuset kl 05.15 den 5/4-2015 där vi var på Borås sjukhus och höll pappa i handen. Helt plötsligt var det stilla. Och pappa såg så lättat ut som om morfinet äntligen hade hjälpt.

Idag några dagar senare så fattar jag inget av allt detta. Pappa har ju aldrig varit sjuk så kom detta och diagnosen kom först i juni – 2014 efter att läkarna hade sänt honom till kiropraktor eftersom hans första symtom var ont i ryggen. “Vad med ett jävla blodprov?”

Men, det hade inget med ryggen att göra. Det var hans cancer som tryckte på alla nerver samtidigt. Det jävliga med cancer är ju att det inte märks alls. Inte fören det är allvarligt. Typiskt va? Satans sjukdom! Hatar den.

Jag gråter när jag är ensam hemma. Jag vill inte att dom små hemma ska se hur ledsen jag är för så blir dom ledsna och jag vill ju skydda dom för allt detta. Men samtidigt är det ju bra att dom ser min sorg? Det har jag läst online så det måste ju vara riktigt.

Continue reading