Mimmo Loano Italia 6 anni

Mimmo Loano Italia 6 anni. Fattade inte ett ord Italienska!

Det finns mycket mera bakom fasaden än man omedelbart räknar med.

Hela mitt liv nästan. Från jag var runt 15 år har jag fått höra att jag ser arrogant ut. Eller “Varför ler du inte” eller ” Varför ser du så dryg ut?”.

Som om man bara kan göra det på kommando. Le och se glad ut som en clown.

Det som irriterade mig när jag hörde det var att jag inte såg mig själv på det viset. Jag kunde inte se eller förstå vad eller varför dom sa det?

Jag har aldrig känt mig bättre, smartare eller något över någon. Tvärtom. Jag kände alltid för dom som hade det svårare än mig. Och tro mig. När jag växte upp så var det inte många som hade det svårare än mig. (Vi snackar Sverige)

Bilden jag har postat här är en bild på mig. Jag var 6 år och vi hade precis flyttat från Sverige till Italien. Jag fattade inte ett ord. Men i skolan skulle jag. Och på den tiden skulle man ha uniform. Bilden är tagen som ett skolfoto för skolan.

Alla elever skulle upp och stå vid tavlan. Samma text. Och se ut som allt var kanon!

Jag kom från ett Svenskt dagis. Saft i ketchup flaskor. Kanelbullar som mamma hade bakat. Precis som mamma hade bakat något. Men det var så det var på mitt Svenska dagis. Det var som taget ur Pippi Långstump. Jag minns att vi hade samma kläder på när vi skulle ut på skidor.

Och så står jag mitt i Italien. Mimmo från Pippi land som inte fattar ett ord av vad dom säger skulle lära det asap. Mitt i Italien är kanske mycket sagt. Vi bodde i Loano som ligger ca en timme från Franska gränsen. Men det är en annan historia. En spännande en.

Nu efter allt som har hänt det sista året så börjar jag förstå att det kanske har en koppling med dom tidigare 47 åren av mitt liv.

För det första så har jag aldrig varit dryg. Har aldrig varit bättre än andra. Kanske har det sett så ut men det var aldrig meningen. Har känt mig glad och positiv men under allt så har mitt liv legat och kokat.

Har uppfattat mig själv som positiv. Men kanske mitt ansikte inte kunde ljuga? Det undermedvetna låg där och pressade så jag inte kunde visa vad jag kände i nuet? Jag har ingen idé? Jag är varken läkare eller psykolog. jag gissar bara.

Jag kommer nog att skriva en bok om allt som har hänt. Allt jag minns. Inte för att det ska bli en best seller eller något. Men bara för att skriva av mig och få det ut. Tror det är på tiden. Innan jag exploderar.

Allt dom flesta tar för givet. Är guld för mig!

Mimse