Det har gått några dagar sedan jag miste min pappa.

Pappa 17 år

Pappa 17 år

Det känns overkligt och som om han ringer snart. Jag vet ju att han är på andra sidan men ändå.

Jag såg pappa gå in i ljuset kl 05.15 den 5/4-2015 där vi var på Borås sjukhus och höll pappa i handen. Helt plötsligt var det stilla. Och pappa såg så lättat ut som om morfinet äntligen hade hjälpt.

Idag några dagar senare så fattar jag inget av allt detta. Pappa har ju aldrig varit sjuk så kom detta och diagnosen kom först i juni – 2014 efter att läkarna hade sänt honom till kiropraktor eftersom hans första symtom var ont i ryggen. “Vad med ett jävla blodprov?”

Men, det hade inget med ryggen att göra. Det var hans cancer som tryckte på alla nerver samtidigt. Det jävliga med cancer är ju att det inte märks alls. Inte fören det är allvarligt. Typiskt va? Satans sjukdom! Hatar den.

Jag gråter när jag är ensam hemma. Jag vill inte att dom små hemma ska se hur ledsen jag är för så blir dom ledsna och jag vill ju skydda dom för allt detta. Men samtidigt är det ju bra att dom ser min sorg? Det har jag läst online så det måste ju vara riktigt.

Min starka stolta pappa är borta och jag kunde se på honom att det han hade det svårt med var just att inte ha kontroll. Pappa var ju den som hade kontroll över allt och alla på sitt eget pappa aktiga sätt. “aktiga” är ett ord som tydligen inte finns på Svenska. Men jag inför det nu för jag kan inte finna ett bättre ord som beskriver det. Och som vi vet är ord viktiga enligt min Svensk lärare i skolan.

Mimmo 69

Lilla Mimmo 2 år

Jag är i skrivande stund snart 48 år. Inte en barnunge men känner mig som en. En liten kille som inte anar vad som händer nu. Men jag är ju vuxen så jag borde göra något manligt som att se ut som om jag vet vad jag gör. Något manligt som ger alla trygghet för jag fixar detta. Ta det lugnt alla. Jag har styr på sakerna. Lita på mig. Men så känns det inte. Lilla killen i mig är framme hela tiden och frågar mig saker jag inte kan svara på. Hatar att inte kunna hjälpa. Jag är så ledsen för det lilla killen. Lilla Mimmo.

Lilla Mimmo låter som något Astrid kunde ha skrivit. “Lilla Mimmo, det blir bra ska du se”

Jag tänker ofta på mina foster föräldrar. Ni visste inte att jag hade några eller hur? Men det hade jag. Jag och mina 3 syskon. Så var det på den tiden. Vi snackar sist 70 tal. Pappa jobbade som en galning och mamma… Ja hon hade sina egna problem.

Jag hade det bra där. Vi hade det alla bra där. Vi hade tur och kom till underbara familjer som hade tid, kärlek och krafter nog till att hjälpa “The lost kids”

Och nu många år senare med min egen familj och tappet av min pappa så känner jag mig lika liten och förvirrad som jag var den gång på 70 talet. Men jag vill inte visa det. Jag vill vara lika stark som min pappa för jag tror det är vad han räknar med. Att jag fixar detta. Att jag löser vad som än kommer i vår väg.

Jag är stark nog det vet jag. Men jag vet oxå att det kan vara nyttigt att låta ventilen blåsa ut! Få lättat trycket så det inte exploderar inifrån. “Ensam är stark” men till vilket pris? Därför skriver jag hela tiden. Det hjälper att få tankarna i skrift. Min Svensk lärare kommer att svimma när hon ser detta.

Mimmo

Mig 1,5 år ca

Pappa, jag önskar jag kunde ringa till dig nu och fråga dig om råd. Du hade alltid något lugnade att säga. Något som fick mig att falla ner igen. Och nu tror jag att jag vet vad du fick offra för att göra det. Du fick offra din lilla kille för att vara stark för oss andra. Du planerade framtiden så alla skulle få det bra en dag. Du jobbade för oss men vi små förstod det inte. Det enda vi kunde se var att du inte var hemma. Så är det när man är liten och längtar. Som vuxen förstår man varför men samtidigt vill man ändra mönstret så “jag” vi inte gör samma misstag.

Jag vet att du gjorde allt du gjorde med bästa mening. Det var allt du visste. Det gick inte helt efter planerna alltid. Men du gjorde mera än att sitta och vänta. Du gjorde något!

Jag tror att det är enkelt att döma när man själv har allt på det torra. Så är det enkelt att peka fingrar och tro man är duktig. Men sanningen är att det inte var enkelt att vara invandrare i Sverige på den tiden. Att flytta till ett annat land är inte så enkelt som många tror det är. Bara Sverige till Danmark är en utmaning. Eller omvänt. Så föreställ dig ett land längre bort med helt andra traditioner och seder. För att inte snacka språk.

Nu ska ni inte ta detta som en ursäkt. Eller offer mentalitet. Vi var aldrig offer och blir det aldrig! Men se det mera som en förklaring.

Jag och pappa hade många diskussioner när jag var vuxen. Vi snackade om allt och jag som ser saker annorlunda ville att han skulle se det nya och moderna i livet. Nya sätt att hantera livet, relationer och arbete. Det rök saker i luften några gånger. Men så är väl utveckling? Något ska gå i sönder för att något nytt ska kunna växa fram?

MimmoF

Lilla Mimmo 2016

Min pappa var en MAN! En Italiensk man som ville det bästa för alla men föll i fällorna. Det var tydligen inte så svårt på den tiden. Saker hände vår lilla familj och vissa saker satte tydliga spår i oss barn. Men något gott kom ju ut av det. Vi fick en bror till, Morgan. Och två underbara syskonbarn med en underbar mamma! Vi får se positivt på allt detta. Ingen visste ju något förutom pappa, Morgans mamma och pappas bästa vän.

Du satte ditt avtryck på världen pappa. Så många som känner dig eller vet vem du är.

Du kommer alltid att vara älskad och aldrig glömd.

Arrivederci, papà / Vi ses igen pappa.